Den sista Drottningen

Ommaborgen. Foto: Bernd Beckmann

Drottning Omma sägs har bott i nordligaste borgen, alldeles ovanför Borghamn. En lokal flicka rövades bort till borgen för att uppfostras till en ny drottning efter den gamla. Drottning bar alltid mask. Granmar, som förlörat sin fästmö till Omma, sökte upp och dödade henne, bara för att upptäcka, att det var fästmön han dödat. Bytet hade redan skett.

Persten

Perssten. Foto: Bernd Beckmann

Största stenblocket kom dinglande ända från Västergötland och har fått sitt namn av jätten som kastade det. Om motivet för detta jättekast finns en aggressiv och en fredlig variant. Den första var ilska på Heda kyrka, den andra att jätten Per ville hjälpa munkarna, som byggde Alvastra kloster. Munkarna led brist på material. Per valde ut det största stenblock han kunde finna i Tiveden och slängde över. Som vanligt nådde inte stenen ända fram, därför ligger den i dag kvar där den hamnade, utmed sjövägen, till glädje för dagens turister men knappast för munkarna som byggde klostret.

Trollens svinhusdörr

Rogslösadörren. Foto: Bernd Beckmann

Det finns en gammal folksägen om Rogslösadörren. Enligt den bodde det Rödgavels grotta på Omberg många troll. En dag skulle de ha en bröllopsfest och de bjöd alla troll i trakten, men Västgötatrollen blev inte bjudna. De blev fruktansvärt arga. Över sjön (Vättern) begav de sig till Rogslösa kyrka, där de stal vigvatten. Det stänkte de på alla bröllopsgästerna och på värdfolket. Då förvändes synen på Ombergstrollen och deras inbjudna, och de började förgöra varandra. Under tiden åt Västgötatrollen upp den goda bröllopsmaten. Mitt under det att trollen var sysselsatta med sina inbördes besvär kom det vanligt folk från Rogslösa, för att se vad som var å färde. Då de upptäckte tumultet passade de på att själa trollens fina svinhusdörr och satte in den i sin nya kyrka i Rogslösa.

Hälle källor

Hälle källor. Foto: Bernd Beckmann

En gång för mycket länge sedan bodde en man på Omberg, som hette Häll. När han en dag kom hem från en resa, var det någon som viskade i hans öra, att frun varit otrogen. Han blev vild och galen av svartsjuka och hotade henne till livet, om hon inte erkände. Hon bedyrade sin oskuld. När de efter en tid skulle rida till Borghamn och kom till en enslig plats, fordrade han åter att hon skulle erkänna. När hon inte gjorde detta, tog han sitt svärd och dödade henne. Innan hon dog förklarade hon, att som bevis på hennes oskuld skulle rinna upp tre källor på platsen. Detta skedde och de har sedan dess kallats för Hälle källor.

Elva Bokar

Elva Bokar

Elva bokar var en ståtlig bok med elva stammar som växte i cirkel från en enda rot. Från början var det tolv stammar och den kallades även Apostlaboken. Men så tyckte en bonde på 1600-talet att Judas inte skulle få vara med och högg ned en stam. Det skulle han inte ha gjort för strax efter insjuknande han och dog.

Carl von Linné berättar om elva bokar när han var på Omberg 1741:
"Norr ifrån kullen (Hjässan) ett tämligen stycke besågom vi apostlaträdet, som var en stor bök med elva stammar, som uppgingo från roten, tvivelsutan uppvuxna av ävenså många nötter, fast stammarna voro nedantill något hopvuxne. Av dessa ellova var en mittuti förtorkad. Man såg intet tecken efter den tolfte; vet jag ej alltså om sagen är sann, att en bonde borthuggit den tolfte stammen föregivandes att Kristus ej hade mer än elva apostlar sedan Judas sig upphängt."

Den som söker efter "jätteboken" idag gör det förgäves. Boken blir inte mer än 150 år, även om det finns 400-åriga undantag. Elva bokar måste ha varit ett sådant.

År 1845 fanns det fortfarande sex stammar kvar, som bildade ett stort rum där tio till tolv personer kunde fa plats. 1864 var den till största delen förtorkad och 1891 var den helt borta.

Ett antal namn lär ha varit inristade i barken på "Elva bokar" bl a Karl XI och Karl XII.

Egendomligt nog kan man även idag se elva bokar, men dessa växer inte från samma rot och dessutom är de planterade på Hjässatorget. Där har man planterat tolv bokar, men ett lär inte ha tagit sig.

Man bör kanske också nämna ett annat uppmärksammat bokpar, Adam och Eva. Det var två sammanvuxna bokstammar med en diameter på omkring två meter. Vintern 1889 blåste dock jätteträdet omkull i en storm och lämnade, trots ihålig stam, 20 kbm ved efter sig.

Drottningens friare (I)

De muntliga traditionerna beskriver Omma som en mycket vacker kvinna, som hade gott om friare och kärleksproblem. Hetast åtråddes hon av den rödskäggige jätten Rödgavel. Sedan han en tidig morgon sett Omma och hennes tärnor dansa på Stocklycke äng, var han över öronen förälskad, men tycks inte ha fått något gehör för sina heta känslor. En gång hade emellertid Rödgavel lyckats locka med sig den sköna drottningen in i en bergshåla. När han började bli närgången, klagade Omma på den starka värmen i grottan. När Rödgavel då gläntade på dörren, passade Omma på att omskapa sig till en dimslöja, som gäckande dansade ner över Hästholmen viken, uppför Ålebäcken och ut över Tåkern. Jätten som försökte följa efter trampade ner sig i Dags mosse och drunknade.

Drottningens friare (II)

Rödgavels port

Rödgavels farligaste rival var en jätte från Västergötland, som kallades för Ringabergsbusen. En gång kom denne ridande över Vätterns is för att uppvakta Omma, som satt och väntade uppe på berget. När han sporrade sin häst för att ta språnget uppför Rödgavelsbranten, slog hästen hoven i bergväggen. Såväl häst som ryttare ramlade tillbaka ner på isen, som brast och båda drunknade. Sedan dess sitter drottning Omma där uppe på berget och gråter. Hennes tårar rinner ner i Rödgavels grotta, varför det alltid droppar från taket där. Där jättens häst träffade bergväggen, uppstod det tio meter breda märke, som i dag kallas för Rödgavels port.

Marsastenen

Marsastenen. Foto: Bernd Beckmann

Den stora stenen, som ligger på Marsafällan ovanför Steneborg. har rullats hit av en jätte, som hette Mars. Namnet berodde på, att han blev synligt först i mars månad, eftersom han sov hela vintern under den här stenen, som då var belägen längre upp på berget. En vår, när jätten hade bråttom att komma ut ur sin håla, tog han lite för mycket, så stenen började rulla och hamnade här. Jätten, han drunknade i sin håla, som snabbt vattenfylldes.