Attarpsmorden

Kalkstensbrytningen var fram till 1827 underställd Motala kanalstation vilken utnämnde en ansvarig tjänsteman för arbetet där. Fram till 1818 var J J Pohl ansvarig. Därefter tog Per Ludwig Ekwall. Han arrenderade kalkstensbrottet till 1842 med förnämliga villkor och gjorde sig en förmögenhet på dess produktion och försäljning. För vinsten köpte han herrgården Attarp i närheten av Jönköping dit han flyttade Ekwall med sin familj hösten 1844. Familjen blev uppskattad i grannskapet och därför kom det som en fullständig chock när husbonden själv och därtill en piga i hushållet brutalt mördades i juni år 1845. Strax rullades en hemsk historia upp som gav eko i hela riket genom att dåtidens stora med Carl Johan Love Almqvist i spetsen rapporterade från rättegångarna.

Ekwall var som sagt anställd som kontrollör på Kalkstensbrottet i Borghamn och skapade sig där en förmögenhet. Han var gift och hade sex barn. Enligt förhören med hustrun, efter att mannen dött, var äktenskapet gott och fadern hade en god relation med sina barn. Allteftersom historien reddes ut visade det sig att Ekwall hade haft psykiska besvär, att han hade terroriserat hustrun och vid flera tillfällen varit nära att döda henne. Ekwall hade ett incestuöst förhållande till sina döttrar; det framgår av domstolsförhören att döttrarna "kommenderades att tillbringa nätterna i faderns säng" och den äldsta dottern tillbringade fortfarande vid 18 års ålder sina nätter där.

Det var slutligen hon, Sophie, som fick nog och lade arsenik i faderns spenat, vilket framgår efter oräkneliga turer då familjemedlemmarna anklagar varandra och sitt tjänstefolk att vara skyldiga till det hemska dådet. Förutom de onaturliga förhållanden som rådde inom familjen verkade orsaken till dådet vara att Sophie blivit uppvaktad av en annan man vilket fadern sökte förhindra.

Sophie blev slutligen dömd till döden, men benådades 1847 och förtjänade sitt livstidsstraff på straff- och arbetsfängelset i Norrköping. Dessförinnan fick hon sona sitt brott genom 28 dagars fängelse med vatten och bröd samt kyrkoplikt, vilket i praktiken innebar att hon under gudstjänsten fick sitta längst fram i Bankeryds kyrka, synlig inför hela församlingen, och efter gudstjänsten göra avbön för sitt brott. Dock hade historien nedfläckat hela familjens rykte.

Fru Ekwall bodde en tid med sina yngsta barn hos sin bror på en gård i Östergötland, men tillbringade sina sista dagar i Motala där hon dog 1869. På grund av familjens mörka hemlighet ville ingen ha med dem att göra och de övriga barnen ingick aldrig äktenskap. Sophie blev så småningom benådad och dog 1871, då skriven som sömmerska. Familjen Ekwalls hus finns inte kvar, men låg här. Hamnen och kalkstensbrottet, är fortfarande i drift.

Text: C. Westling
[Källa: "Attarpsmorden" av Yngve Lyttkens]

Grå män i Borghamn

Borghamns Stenbrott. Foto: Bernd Beckmann

Här hamrade gråa fångar
med släggor på stenborrars stål.
Det lät som sju dvärgar i sagans berg
eller klockklang vid helgesmål,
Det lät som klockklang i berget,
men allt var så trist och grått.
De var fångna luffare, vägens folk,
och frihetsbegär deras brott.

De slet med släggor och stenar.
Deras dag var förtvivlat grå.
Det hjälpte inte att solen sken klar
och att Våttern gick frisk och blå.
Det gjorde blott läntan större,
när sommarens vind strök förbi
och sjöng om vandrarens lustiga liv
för dem som inte var fri.

Grå män i Borghamn är tagit ur Östgöta Correspondenten från den 10 dec. 1980.