Den lilla kyrkogården ligger helt idylliskt mitt i en hage med mäktiga ekar och hasselbuskar under Ombergs norra branter . De små kullarna döljer cirka 80 gravar med mannar från kronoarbetskåren, alltså fångar, som arbetade i Borghamns kalkstensbrott . De bröt sten till Karlsborgs fästning vid västra Vätterstranden. Ett enkelt träkors är rest på platsen: "Här begravdes 1860 - 1894 omkring 80 man ur kronoarbetskåren . De bröto stenen till Karlsborgs fästning."
Bockakyrkogården var Kronoarbetskårens kyrkogård från ca. 1860 till 1894. Ursprungligen användes kyrkogården i Rogslösa för att begrava straffångar, men 1854 beslutade Rogslösa kommunfullmäktige att inga fler fångar skulle begravas där. Ett av skälen till detta var platsbrist på den gamla kyrkogården. En utvidgning gjordes inte förrän på 1930-talet. I mitten av 1850talet var kolera vanligt förekommande och dödsligheten i Kronoarbetskåren exceptionellt hög. Det är inte känt när kyrkogården i Borghamn öppnades. Det är möjligt att avlidna tillfälligt transporterades till Karlsborg och begravdes där innan Bockakyrkogården togs i bruk. Möjligt är, att gravplatser även finns på ekhagen utanför kyrkogårdsmuren.
Människorna, som jobbade i stenbrottet, kallades för (grå)bockar. Kyrkogårdens namn härrör från detta. En bock användes för att placera sprängladdningar och egentligen gällde beteckningen "bock" endast sprängsoldater. Men i folkmunnen övergick beteckningen "bockar" till alla som arbetade i stenbrottet och var gråa av damm.
Platsen var i stort sett bortglömd under 1930-talet. Ingen vårdade då, utan den ingick i beteshage/slåtteräng. Dåvarande kyrkoherde i Rogslösa församling var Fritz Gerefeldts. Han lyckades få en restaurering till stånd. I dag bekostar Karlsborg fästning skötseln av kyrkogården.
Bockakyrkogården är 30 x 16 m stor. Muren tillkom vid restaureringen efter 1940 och är 0,7 m hög och 0,6 m bred. En grusgång leder från grinden till ett träkors på huggen kalksten. På västra sidan finns fyra rad gravkullar, på östra sidan fyra och en half rader. Sammanlagd är 70 gravkullar synliga. Kullarna är 2 x 1,5 m stora och 1-3 dm höga.
Gravarna är anonyma, dock ur registrarna kan man se, vem sog dog i Borghamn och varfor han blev dömd. Begravda ligger inte i vanliga ordning (mot öster) utan reser sig mot Karlsborg fästning.
Korset
Inskrift på korset
Läget mellan Bockavägen och Omberg
På höjden norr om infarten till gamla Borghamn ligger hundgravarna, Odens och Zentas grav.
Liksom Bockakyrkogården smycks även hundgravarna ibland med blommor.
Hundgravarna i Borghamn (2020, Zenta t.v., Oden t.h.)
Odens grav (2016)
ODEN
* 1881 ✝ 1888
En skälm jag håller honom för
som denna minnsvård förstör
den nu är rest på Odens graf
utaf en gammal Borghamsslaf
Zentas grav
Zenta
* 1921 ✝ 1934
Inom Vadstena pastorats gränser finns ett antal ödekyrkogårdar, alltså kyrkogårdar där det inte längre gravsätts människor. Flera är numera bebyggda eller uppodlade.
Den största ödekyrkogården finns i Borghamn och är mycket vackert belägen på sluttningen av Omberg, med utsikt över Vättern mot Karlsborg på västgötasidan. I Fångkyrkogården, eller med ett senare namn Bockakyrkogården, vilar ett 80-tal kronoarbetare. Dessa personer var dömda till straffarbete och deras uppgift var att hugga sten till uppförande av Karlsborgs fästning. Kyrkogården var i bruk 1854-1894. Den är omgärdad av en låg kalkstensmur och ett gemensamt träkors är rest till minne av de döda.
Det har funnits flera kolerakyrkogårdar inom pastoratet. I samband med koleraepidemier 1834-1866 anlades speciella gravplatser för personer som blev offer i farsoten. Dessa kyrkogårdar anlades utanför kyrkbyarna. I Rogslösa finns bevarat en gravsten rest på Peter Åsbergs vilorum. Han avled i kolera 1834 och begravdes i närheten av sitt hem i Freberga.
I Dals församling finns också en tidigare enskild begravningsplats – Naddö griftegård. Det var godsägare Karl Hedmark på Naddö i Örberga som lät uppföra ett gravkapell avsett för hans familj och på gården mantalsskrivna personer. Det kom att användas vid ett tillfälle och det var då Hedmarks hustru Anna gravsattes 1926. Hennes kista flyttades senare till Klosterkyrkogården i Vadstena.
Boken innehåller också en riktig rövarhistoria och handlar om möten mellan västgöten Petter Eriksson från Undenäs och östgöten Jonas Larsson från Nässja. Dessa möten förändrade livet för dem båda.
Kulturguidningar i Dal genomför guidningar på Bockakyrkogården inom sina guidningsprogram i Borghamn och på norra Omberg - öppna för allmänheten samt för förbokade grupper.
Marianne Anderson
Ödekyrkogårdar i Vadstena - och en riktig rövarhistoria
ISBN 978-91-519-6638-0
Förlag Marianne Andersson
112 sidor
Säljs vid Vadstena klosterkyrkas bokbord, på Kyrkogårdsexpeditionen, Lärkvägen 5, och hos författaren,
