Ägouppmätning Wästerlösa, utklipp
Äldsta kartan, som förtecknar "Wästerlösa kalkstenbrottet" handlar om en ägouppmätning av Västerlösa gård. Gården har under flera hundra år varit enda bebyggelsen i trakten. Trots att stenbrytningen började omkring 1100, hade verksamheten en relativt liten omfattning, avsett från stenbrytningen till Alvastra kloster (fr.o.m. 1143) och Vadstena klosterkyrka (1384-1430). Enstaka backstugor fanns dock i stenbrottsområdet.
Borghamn har inga naturliga hamnförhållanden. Stranden är långgrund. Bryggor byggda av stenkistor, som placerades på sjöbotten, var enda möjligheten för att utnyttja vattenvägar till transporter. Kartan visar en sådan lastbrygga vid stenbrottet.
1600- och 1700-talet hade varit en lugn period i Ombergs kalkstenbrott. Stora förändringar inträdde dock efter 1810 med början av den s.k. stenbrytningens storhetstid.
1810 grundades Göta kanalbolaget. För att kunna bygga slussarna mellan Motala och Östersjön, hyrde kanalbolaget Ombergs kalkstenbrott av Västerlösa gård. Man räknade med 400 t till varje av dem över 50 slussarna. Material behövdes även till hamnarna utmed kanalen.
Innan brytningen för kanalens räkning kunde påbörjas, fick man dock först anlägga en hamn till kanalbolagets båtar. Första bebyggelsen skapades på gammal bruten kalkstengrund och murad stengrund i sjön. Hamnen själv byggdes ut in i sjön. Den stod klart omkring 1825 med vågbrytaren som sista del. Hamnen kallades Borghamn (efter Drottning Ommas Borg). Ombergs kalkstenbrott bytte namn till Borghamns kalkstenbrott 1816.
Hamnbygget var svårlöst. Borghamnsområdet hade inte någon naturligt skyddad hamn. Till bygget använda man timmerkistor, som fylldes med sten och sänktes ned i vatten till de stod stadigt på botten. De fungerarade som fundament och fast punkt vid överkonstruktioner i vattnet. Stockarna sammansättes vanligtvis med laxknut utan hakar. Traditionellt timrades sänkkistorna på isen, fylldes sedan med sten, isen kunde hackas sönder, och kistan sänktes därigenom till botten.
Borghamn - från "Sverige framställt i teckningar", G.H. Melin 1838-40
1814 byggdes en ny lastbrygga och två timrade stenkistor, som tog 1576 dagsverken. Arbetet fortsatte 1815 då man sänkte sex stenkistor i hamnen.
Utbyggnad och reparation av hamnen var ett ständigt problem. 1816 byggdes en hamnpir. För att skydda lastageplatsen från den västra sidan skapades då stenpiren i väst med fem stenkistor och murades på med en kallmur. Samtidigt påbörjades piren på östra sidan med två stenkistor och västra piren förlängdes. Därmed hade man mycket mer skydd mot sjön än förr.
Nästa stora hamnutbyggnad ägde rum 1825. Då skapades vågbrytaren med 218 fot längd, och piren i nordost kompletterades med kallmur. En flottbrygga anlades för stentransporten och reparaturarbeten. Ett år senare stod södra lastkajen med järnvägen klar. 1828 utfördes ytterligare arbeten inkl. stenrensning i hamninloppet och hamnen stod klar.
1827 avslutade kanalbolaget sitt hyresavtal, och Per Ludwig Ekvall, f.d. kontrollör på kanalbolaget, efterträdde. Samtidigt stationerades pionjärkåren i Borghamn. Det sägs, att Ekvall tjänade en förmögenhet med stenbrytningen. 1842 köpte han gården Attarp i Bankeryd, där han - efter en kort tid - blev mördad.
Skattläggningskarta, Borghamn 1842
1819 fattades beslutet att bygga Karlsborg fästning. Bygget, som startades 1821, beräknades att ta 10 år, dock efter 25 år hade man inte klarad av hälften. Leveranser av kalksten från Borghamn startade redan 1821. Slutvärnet (1844-1866) skulle dock bli den stora utmaningen.
1842 köpte staten kalkstenbrottet med hamen och tillhörande byggnader. En detaljerad uppmätning och beskrivning gjordes till skattläggning.
Kronoarbetskåren stationerades i Borghamn och en arbetsstation (fånganstalt för straffarbetare) inrättades. Här befann sig omkring 100-120 värvade soldater, som hade dömds för ringa brott, lösdrivare och livtidsfångar och avtjänade sina straff respektive kapitulationstid.
Bebyggelsen hade skapats på gammal bruten kalkstengrund och murad stengrund i sjön, uppfylld med kalkgrus. Området utanför gamla strandlinjen är rött infärgat. Runt bostadshuset ("Kommendanten") hade en trädgård anlagts av påförd mylla. Kalkstenbrottet har varit delvis nedsprängt under sjöns vattenyta och fyllt med vatten. Brytningsområdet har egentligen varit ganska litet. De stora förändringar skulle börja några år senare.
Byggnader, som användes 1846: Bostadshus, kokhus, tre mindre kaserner, sjukhus, skjukhus och bostad för underofficerare, bostad för officerare och fängelse, stenhyvelhus, vattenpump, två verkstäder, oxstall, smedja och våghus. Dessutom fanns jordkällare söder om bostadshuset, kalkugn vid östra backen.
Borghamn 1849-51
Borghamn 1853
Borghamn 1869
Bilderna ovan visar utvecklingen av bebyggelsen, kalkstenbrottet och hamnen mellan 1849 och 1869. Trots att kronoarbetskåren tillträdde 1842, förändrade sig bebyggelsen relativt långsamt. Första ritningar till nya byggnader är daterade 1850 (barackförslag motsvarande den mindre södra delen av längan, som i dag heter "Omma") och 1852 ("gamla kasernen", "Långholmen", "Omma"). Den s.k. "gamla kasernen" med tre sovrum för 132 personer byggdes i 1850-talet och ersatte de tre mindre hus på samma plats, dvs i väster av den centrala bebyggelsen.
1860 tillkom i sydöstra delen nya sjukhuset med fanjunkarlägenheten och provviantlager, arrestceller och mangelrum i bottenvåningen ("lilla annexet", vandrarhemmets "Översten" och dagens "Husmor"). I 1860-talet anlades även officersmässan (senare turisthotellet, dvs Ombergspensionatet) på berget i sydvästra delen av anläggningen.
I andra hälften av 1800-talet började också utvigningen av hamnen österut med den s.k. Bondbryggan. Hamnens östra del var avsedd för spanmålstransporter till Västra Götaland samt inflottning av virke från Omberg.
Kronoarbetskåren byggde om hela anläggningen, skapade en större kasern, nytt sjukhus och 1880 en ännu större kasern. Hamnen utvidgades mot öster med en längre brygga (Bondbryggan) för omlastningen av spannmål mot Västra Götaland samt inflottning av virke.
