"Vadstenabor med utländskt ursprung" är Vadstena stadsmuseets nya utställning, som öppnade sommaren 2016 i museets källarvalv.

Vadstena Stadsmuseum är sedan 1949 inrymt i en medeltida byggnad strax intill Rådhuset och drivs ideellt. Ambitionen är att spegla stadsbornas historia, vardagslivet i skuggan av de stora institutionerna Klostret, Slottet och Hospitalet. Utställningen berättar om livet förr i svenska, eller nordeuropeiska, städer.

"Vadstenabor med utländsk ursprung" visar att det alltid har funnits människor som kommit till andra länder av olika skäl: arbete, förföljelse, kärlek, krig, fattigdom o.s.v., Vadstena är inget undantag. I utställningen kan Du läsa om fler medborgare med utländskt bakgrund.

Museet är öppet under sommaren alla dagar kl. 13.00-16.00.

Text: Claes Westling, Sjöhistoriska Museet
Bilder: Landsarkivet i Vadstena, Sjöhistoriska Museet


Bröderna Harder, handelsmän

Henrik Harder
borgare i Vadstena, död 1653, först gift med Brita Broddesdotter, dotter till borgmästaren Brodde Svensson (gård 175) och sedan med Diwer Johansdotter, dotter till rådmannen Johan Apotekare (gård 179)

Herman Harder (gård 32)
handelsman, riksdagsman 1617, borgmästare 1631 - 1635
gift med Anna Larsdotter, död 1653 (?)
barn:
* Udde Harder, död ca 1640
* Margareta Harder, död 1669, gift med rådmannen Olof Kiälling (gård 34)
* Anna Harder, död 1680, gift med rådmannen Lorentz Nilsson (gård 33)
* Elisabet Harder, gift med Joachim Arentz


En Hans Harder från Ditmarschen (norr om Hamburg), borgare i Lübeck, var med och organiserade Hansans lån till Gustav Vasa under 1520-talet.


Bernt von Münster, stenhuggare

Namnet är inte ett efternamn, utan visar på hans ursprung i staden Münster i Tyskland. Han arbetade som stenhuggare från 1580-talet vid Vadstena slott under Arendt de Roy, Peter De la Roche och senare Hans Fleming, alla tre invandrare.


Bernt von Münster har bland annat arbetat med de båda praktgavlarna på slottet, en dopfunt skänkt av drottning Gunilla Bielke till Säby kyrka i Småland och hertig Magnus gravmonument i klosterkyrkan. Han står också bakom ett antal gravvårdar i kyrkan. Hans egen och hustrun Anna Byrges-dotters hittar man i Trossboden, Klostermuseets entréhus.

Mitt emot i samma hus står också den rörande gravstenen över deras tre döttrar Engel, Judit och Margareta, huggen av pappan själv. Där stod i nu oläslig skrift (moderniserat): Gud give dem alla en salig uppståndelse. Vi är det ni skall bli. Vi har en gång varit det ni är.


Arend Styke, sjörövare

I klosterkyrkan hittar man gravstenen över Arend Styke och hans son Albrekt Styke. Stenen är mycket nött men ligger vid mitten utmed södra långväggen, efter (från ingången räknat) stenen med två vapensköldar, den vänstra med en sjuuddig stjärna och den högra med en varg. Albrekt Styke ägde en gård med bodar på södra sidan av Rådhustorget och fadern Arend var tysk sjörövare och en av hövdingarna för vitaliebröderna som stöttade den avsatte Albrekt av Mecklenburg runt sekelskiftet 1400.

Vitaliebröderna var en stor och kraftfull organisation med Gotland som en viktig bas och mottot Guds vänner och allas fiender! Andra vänner till Styke och kända ledare för vitalianerna var riddaren Sven Sture och inte minst Klaus Störtebeker, vars minne lever starkt i norra Tyskland. Störtebeker, vars fartyg hette Den röde djävulen, avrättades 1401.


En legend berättar att när Störtebeker skulle halshuggas i Hamburg slog han vad med bödeln att han kunde gå fast han mist sitt huvud och att så många sjörövare som han kunde passera skulle frias! Störtebeker stod upp fast han mist sitt huvud och promenerade förbi 11 sjörövare innan bödeln tyckte att det fick räcka. Bödeln fick betalt för varje huvud han högg av, så han la krokben för Störtebeker. Men han vann vadet, 11 sjörövare blev fria…


Störtebeker-Porträtt efter porträtt-etsning Kunz von der Rosen av Daniel Hopfer


Joseph De la Porte, linnevävare

Under 1700-talet kom många manufakturer att grundas i Sverige. Manufakturer var ett mellanting mellan hantverk och industri och visar att perioden var en övergång mellan rent hantverk och industrialisering i Sverige.

På Vadstena slott startade man ett väveri för finare tyger, kammarduk, som var ett tunt, fint tyg som kunde användas till näsdukar och blusar m.m. och damast, ett tyg som kunde användas till bordsdukar och möbeltyg etc. För att kunna starta verksamheten fordrades kunskap och ett sällskap franska vävare, som hade flytt från religiösa förföljelser, blev kärnan i verksamheten vid 1700-talets mitt. Joseph De la Porte ledde arbetet till att börja med. Efter ett halvsekel flyttade väveriet från slottet, till Udd Jönssons hus här vid Rådhustorget. Där höll man till fram till 1843. Här arbetade som mest ett 30-tal personer.



Den förste föreståndaren för fabriken blev år 1756 Gustaf Vult von Steijern. Han löste sedan under 1760-talet in de andra delägarnas andelar och blev därmed ensam ägare av företaget. Vult von Steijern var liksom De la Porte och hans franska kollegor, av utländskt ursprung. Han var dock inte född utomlands utan en förfader, Elias Vult, hade flyttat till Sverige från Schlesien i Centraleuropa.


Albert J. F. Jeziorsky von Mosczinsky, lärare


Han anges vara född i Potsdam 1825 och ska ha tjänat som preussisk officer, men tvingats fly på grund av sina polska sympatier. År 1857 var Jeziorsky bosatt i Uddevalla och ingick då äktenskap med en jungfru i staden, Amalia Fredrika Blomstervall. Han kallas då handelsman. Två döttrar föddes i Uddevalla och vid dottern Hedvig Wilhelmina Adelhaids födsel 1857, står en Gustava Jeziorsky från Hamburg som dopvittne. Familjen kom därefter till Östergötland och Albert tjänstgjorde som lärare i tyska vid läroverket i Vadstena. Här var han som en av fyra män med om att grunda Sällskapet Fyrväplingarne 1863.


Bild från Landsarkivet i Vadstena

Efter vadstenatiden bodde han i bland annat Växjö, Karlskrona och Fal-köping där han år 1880 återfinns som nyskild. Sedan i Lund, i Karlshamn, i Helsingborg och 1886 i november flyttade han till sin sista adress, i Norrköpings Matteus församling. Sommaren därpå avled Albert von Mosczinsky, under en resa, i Kläckeberga socken strax norr om Kalmar och begrovs i Kalmar stadsförsamling. Dödsorsaken var hjärnblödning.


Galathea Hanström, patronessa

Galathea Hanström bodde i Hanströmska gården, idag birgittasystrarnas gästhem. Den ritades av arkitekten Henning Möller, för henne och hennes man brukspatron A. G. Hanström. De hade flyttat in till Vadstena 1916 från Broby gård i Strå socken, strax utanför stan. ”Hanströmska gården” köptes av birgittasystrarna i samband med att det återkom till Vadstena i mitten av 1930-talet. Galathea Hanström avled i Linköping 1943.


Galathea var född 1867 i Stockholm som dotter till textilfabrikören och sedermera konsuln Simon Berendt, född 1835 i Köpenhamn som son till Aron Eibeschutz och Serle, född Levi. Modern Henrietta Berendt var född 1829 i Kiel. Simon Berendt ägde många fastigheter i Stockholm och Drottninggatan 50 (vid Segels torg) var en av dem. Det var också där han hade en del av sin firma "Simon Berendt J:r & Co". Simon Berendt upprättade en fond i sin dotter Bernhardina Berendts namn för "understöd åt behöfvande flickor". En annan fond han instiftade var "Berendts fond, Till fattiga i Klara fs (Simon Berendt)". En tredje fond var "Simon Berendts Understödsfond" med utbetalning av "25 kronor i hyresbidrag åt fattiga linnesömmerskor vid vår- och höstflyttning".


Halina Bolt (Schedlin-Czarlinska), sångerska

Halina föddes den 4 mars 1888 i Poznan, västra Polen. Under åren 1908-1912 studerade hon musik och sång i Berlin, Dresden och Milano. Hon framträdde i många operahus och på många teatrar i Europa: t.ex. Gdansk, Saarbrücken, Wien, Trier och stadsteatern i Torun i centrala Polen.

Efter att ha gift sig med med borgmästaren i Torun Antoni Bolt (19 oktober 1927 i Warszawa) lämnade hon scenen och ägnade sig åt sociala aktiviteter och välgörenhet. Hon var ordförande i Centralrådet för Association of Ladies of Charity i St. Vincent de Paul i Pommern, en förening för stöd till arbetslösa i Torun. Hon representerade Polen vid den internationella kongressen i Society of St. Vincent de Paul i Budapest. För denna aktivitet tilldelades hon 1934 den påvliga utmärkelsen "Pro Ecclesia et Pontifice". Hon var också medlem i styrelsen för National Organization for Women i Torun, deltog i arbetet i kommittén för bekämpning av kommunismen, var ordförande i kommittén för frågor om sommarläger i Torun och medlem av kommittén för Museum of the Earth Pomeranian. År 1937 tilldelades hon Silver Cross of Merit, den högsta civila utmärkelsen i Polen.

Under den nazistiska ockupationen av Polen greps hennes man av Gestapo i Pyzdrach, där han gömdes, och mördades i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i december 1941. Halina Bolt fängslades och fördes i april 1940 till koncentrations-lägret i Ravensbrück. Efter befrielsen i april 1945 kom hon genom Svenska Röda Korset till Sverige, där hon stannade fram till sin död.


Från 1953 arbetade hon på Landsarkivet i Vadstena, men fortsatte att ägna sig åt välgörenhet. Hon stöttade den katolska kyrkan i Polen och världen, Institutionen för blinda i Laski, sjukhus för spetälska i Uganda m.m. Halina Bolt var bosatt hos birgittasystrarna i Vadstena och dog barnlös den 8 februari 1981. Hennes kamp i lägret i Ravensbrück har erkänts i Israel - där en dunge med 26 träd har planterats till minne av henne.


Halina Bolt på arkivet 1955